Detta är domino, detta är livet. För två dominofantaster ses varenda liten view som en skänk från ovan. Vi gillar ju dig, därför kan du väl kolla på vår egenproducerade film.

Med för mycket fritid och en briljant idé föds det sånna här saker. Hjälp oss nu att ta över världen genom att kolla på vår film och skänk oss ännu en view.

Kommentarer kan aldrig bli överflödiga!

Nä men vad säger ni, vi tar och säljer oss?!?!!

Vi tar kontanter för att utföra tjänster. Pengar byter ägare och högen bara växer. Vi sparar. Sedlar räknas, mynt staplas i högar med värdet tio i varje. Lättare att räkna säger vissa. Jag tycker bara det ser snyggare ut.

Vi skrapar lotter. Någon gång måste det vara vår tur att vinna. Jag ställde mig i den kön för väldigt länge sedan. Precis som alltid finns det folk som tränger sig. Det blir aldrig min tur. Orättvisan slängs rakt på mig, och jag får ett fult sår på kroppen.
Nu har allt väntande satt sina spår. Ett avlångt sår blir allt mer konkret för var dag som går, det röda skorporna läker och kvar blir minnet och det vita ärret.

Enbart för att man står i kö, enbart för att man väntar.

På vad??

Inget särskilt kanske, men står kvar det gör vi. Vi står där och stampar. Inte som en vintrampare, utan mer som en talare som inte kommer någon vart. Det känns onödigt.

Man kanske bara ska stanna upp. Inte fortsätta. Sätta punkt och få till ett avslut.

Jag har hört att ett bra avslut ofta innehåller en uppmaning. Att få någon att kolla upp, att vakna från sömnen, att bli ihåg kommen. Lyckas man med det har man fått till det.

Jag har också hört att i början på ett tal skall man ställa en fråga för att få åhörarnas blickar vända mot sig. Men vad händer om man vänder på det? Upp blir ner, ner blir upp. Uppmaning blir fråga, fråga blir uppmaning. Att jag börjar från slutet och avslutar med början. Jag ställer en fråga.

Som ni har märkt har det stått rätt still på den här bloggen. Det var veckor sedan jag senast skrev. Vinden har stannat. Vi står bara och guppar, stiltjen vill inte ge sig.

När kommer den efterlängtade brisen frågar ni er? Jag med. Vad är det som händer?

Med projekt "GAMETHUMB" som ytterst få av er känner till kommer jag börja på nytt med skrivandet. Inte här på bloggen, och antagligen inte till er. Ni har för tråkiga intressen.

Vad kommer då hända med den här bloggen. Med världen.

Någon som vill köpa? Jag säljer den. Nästan gratis, dock måste det vara en fin och belevad köpare. Någon som kan ta hand om mitt hjärtebarn. Göra det som inte jag klarade, att vara aktiv regelbundet.

Nå? Finns det någon vrakletare där ute vars låga fortfarande brinner för ordets kraft?

Ska vi säga 200 spänn?

Tihi, ja skojar bara. LOL. Ett skämt, okej?

Ni behöver inte hyperventilera, ni behöver inte torka tårar. Jag finns kvar. Är ju här!

Men va sjutton ska jag skriva om, jag kan säkerligen behöva några förslag. Du har säkert inte läst hela texten utan hoppat över de jobbigt långa bitarna. Nu är du här. Den viktiga biten.

Vad ska jag skriva om? Dessutom behöver jag en ny design, förslag?

Färger, ämnen?

Liksom, alla bloggar behöver ett tema. Jag har inget sånt. Jag vill ha ett tema. Vill ha!

Du kan se det som en bloggs sista andetag. Ett rop på hjälp.

Var är den hjälpande handen? Var är svaret jag vill ha?

Skriv en kommentar, om så bara för att kommentera att bloggen än en gång är vid liv. Som en katt hade den nio liv. Varenda ett är förbrukat, Varenda ett är passé.

Konstgjord andning here we come!!

Vad ska man skriva om? Hur ska man designa? Hur ska man skriva?

Tre frågor, tre förväntade svar. PLZ!!

PUSS

Vad är det som händer? Något förfaller, blir rostigt och håller på att glömmas bort. Saker byts ut, gammal mot nytt och förlegat mot modernt.

Det går att tvista om det mesta men något som är säkert är att min blogg inte har varit som den en gång var, eller som den borde vara. Lusten att skriva körs över av andra luster. Tiden räcker inte till, den försvinner. Andra  prioriteringarna går före. Före att berätta om mitt liv, före att väcka tankar och före att göra något jag faktiskt tycker är kul.

Jag gillar att skriva. Jag gillar att blogga. Det är en förutsättning för att det ska fungera.

Och fungera, det SKA det göra!

Har ni spelat spelet Jenga? Ni vet klossar i par av tre, ett torn och man ska fortsätta bygga på höjden? Folk skriker "timber" när det rasar. Någon vinner, en annan blir glad.

Min blogg är den som förlorar, min blogg är den som skriker "timber", min blogg är den som förfaller!

Men vad gör jag åt det, ingenting. Det var två veckor sedan jag skrev ett inlägg senast. Två veckor fyllda av tid och vämjelse. Pust och stön, och jag som lovade att nästa inlägga skulle handla om Kreta, ni skulle få så mycket ord att ni ångrade att ni gick in här. Men ingenting.

Dock tycker jag inte att jag är dålig, har bara inte insett vad det är som händer. Jag har haft fokus på annat och på den vägen är det.

Kommer ni ihåg inlägget med mina mål för hösten när det gällde tv-spel? Att jag skulle ägna mer tid åt spel jag gillar, och åt min DS.
Den biten har jag i alla fall lyckats klara, för tillfället spelar jag Final Fantasy Tactics A2: Grimoire of the rift, och jag diggar det verkligen. Mysigheten gör alla tidskrävande dueller till något fint och roligt. Innan dess har jag även spelat och varvat Grand theft Auto: Chinatown wars. Ett väldigt bra spel i en allvarlig stad, dock har det humor och det är positivt i den något knepiga storyn. Två självklara val för en DS-ägare. Lyckat!

Andra inlägg som "Ett förslag ur dimman?" har inte heller kommit igång. Kanske inget som man sörger i stugorna, dock skulle det vara ett trevligt inslag i vardagen.

Jag har funderat på en grej idag, det handlar om känslor. Lika mycket hat som kärlek. Vad händer om man trycket ihop hat/tycka om-skalan och gör en boll av den? Rullar den en bit a la Katamari, och sen suger in budskapet den har att ge. Vad får vi ut då?

Om man tänker sig skalan i tolv steg med start på det positiva och slut på det negativa.

Älska - tio nivåer - Hata.



Det betyder att "Älska" och "Hata" är bredvid varandra. Kan man älska någon så pass mycket att man hatar personen, eller kan man hata någon så pass mycket att man älskar personen. Vad är svaret, finns det något?
Vem vet. 

Detta är i alla fall något jag funderat på idag. Arbetslös som jag är.

Nu är det dags att gå till bussen för att möta Dessi :)

PUSS